Say hello to the bad guy.
I våras fick jag börja i gruppbehandling för mitt självskadebettende, att jag kräks. Har fått massvis av hjälp ifrån detta, och framförallt har jag fått mer förståelse för varför jag mår och agerar så som jag ibland gör. Ingen mår bra hela tiden, den som påstår annat är full i skit, och det har aldrig varit mitt mål. Jag vill bara få må så bra jag jag. Och jag var på sådan jävla god väg! Jag lärde mig till stor del vad det var som triggade mig, och jag kunde försöka undvika såna situationer och dyl i viss mån, och jag kräktes mindre. Allt gick äntligen åt rätt håll!
Sen såg jag honom. Och allt rasade.
Jag har aldrig upplevt den känslan, den skräcken, som jag gjorde då. Det är rätt fånigt egentligen, jag tror inte på rädsla riktigt. Eller, jag tror inte på att låta sådant stå ivägen för en. Jag är bra på att putta undan rädsla, att ignorera den, låtsas som den inte finns.. Jag tillåter inte mig själv att känna rädsla. För jag vill inte vara rädd.
Nu är jag sjukskriven. Vågar inte gå ut på stan själv. Klarar inte av mitt arbete längre. Jag som älskar mitt jobb. Älskar är kanske fel ord, men jag trivs så bra med mitt jobb. På jobbet kan jag lägga allt jobbigt åt sidan och bara fokusera. Inte ens där kan jag vara längre.
Du har tagit allt ifrån mig, och jag är så jävla trött på att jag fortsätter tillåta det.
