But you won't love a ghost.
Den sista... Den sista har alltid varit våran dag. Det är det fortfarande, trots att jag är själv. Är fortfarande svårt att förstå att det blivit såhär. Allt gick ifrån att vara helt perfekt, till att jag plötsligt hamnade på botten. Sen dess har livet bara skickat mer skit åt mitt håll, och jag undrar när det här egentligen ska ta slut. Går fortfarande och väntar, väntar på att den här mardrömmen ska ta slut, att jag ska kunna bli glad igen, bli hel igen. För allt jag kan göra är att vänta. Jag kan inte ta ett enda steg i någon riktning, för då trillar jag igen.
Har förövrigt fått tillbaka min mobil, som varit skadad ett tag men äntligen blivit lagad. Sen är det jobbigt att ha dessa bilder och sms kvar. Allt jag har kvar just nu är dessa fina minnen. Som bilden ovan tex. Så typiskt R det någonsin blir i princip. Minns den dagen väl. R låg och sov, mitt på dagen, en bit in på eftermiddagen. Jag hade inte samvete att lämna sängen, där han somnat med min hand i sin, och vägrade släppa den. Han låg där och sov i ett par timmar, hela tiden med ett tight grepp om min hand. Och rörde jag mig det minsta så kröp han närmare. Jag saknar dessa stunder.
Alla dessa vackra minnen. Den sista har alltid varit våran dag.
Yeah, I almost died today. I can't, I can't remember our last kiss. All I could think about was I'm going to die today and I can't remember our last kiss. Which, is pathetic but the last time we were together and happy, I... want to be able to remember that, and I can't. I can't remember.
