451
Suttit fast i mitt eget lilla huvud sista veckorna. Sista månaderna har varit tuffa. Jag har känt mig så himla osynlig och vilsen och rädd. Och för drygt två veckor sedan brakade hela jävla helvetet lös. Alla murar rasade och marken under mig försvann.
Och här står jag nu, på någon tunn is och vet inte vilket håll jag ska gå åt. Vet inte vart isen är tjockast liksom. Vilken väg som tar mig i land, så jag överlever.
För så känns det ibland. Ibland känns det verkligen som att jag ska drunkna och dö i dessa problem, tankar och känslor. Och värst av allt är att det inte finns någon jag på riktigt kan prata ut om detta om.
Händelserna sista tiden har förvärrat mina PTSD-symptom. Som jag kämpat så in i heeeelvete att bli av med. Nu är mycket flashbacks tillbaka. Tack och lov (?) så sover jag i princip ingenting, och slipper därmed mardrömmarna. Senaste två månaderna har jag drömt EN gång. Så på så vis är jag rätt förskonad.
Men det som plågar mig mest just nu är just att jag inte får detta ur mig. Alla känslor och tankar kring detta läggs liksom på hög. För egentligen skulle jag behöva återuppta min PTSD-behandling. Men jag KAN inte prata om detta..... För når det fel öron så riskerar det att få konsekvenser.
Sen kom jag ju på att jag har det här ställer, min anonyma blogg. Liten publik men jag får i alla fall ventilera lite.
