I'm always screaming my lungs out, 'til my head starts spinning.
Nämnde senast att jag hade planer inbokade under den helgen som då var. Jag samlade mod och pallrade mig iväg. Ooooch, det blev ungefär som jag trodde det skulle bli. Jag hade ångest nästan hela tiden, då jag inte känner mig trygg med att lämna sambon själv hemma. När han sedan kom bort för att jag skulle mata sonen tog det hus i helvetet och vi stod till slut där och skrek på varandra. Jag är fortfarande så jävla ledsen och besviken. Jag hade sett fram emot den helgen länge.
Och för det första var jag som sagt redo att skrota planerna och sitta hemma istället. När jag sedan pallrar mig iväg dit så blir han förbannad för att han är uttråkad, för att han är bunden när han får sitta hemma med sonen.
Jag är ärligt talat så in i helvetes jävla less på mycket i vårat förhållande just nu. Aldrig får jag någon paus. När jag väl lyckas skapa lite egentid och göra något jag själv uppskattar och mår bra av, så ska jag behöva ha dåligt samvete för att sambon får hugga i hemma istället. Vilket jag tycker är hans jävla skyldighet, både gentemot mig men också sonen. Skiter blanka fan i att han jobbar om dagarna. Han sover hela nätterna, och har inte en unge som sitter fast vid bröstet ca 8h per dygn.
Missförstå mig inte, jag älskar min son över allt annat i världen. Men jag håller på att gå sönder som det är nu. Dels pga sömnbrist men också pga ångest.
Och jag tycker det är sambons jävla skyldighet att avlasta mig. Dels också för att finnas där för vår son, men också för att jag ska få läka efter det han tvingat mig att gå igenom. Jag är trött på att behöva ha dåligt samvete för detta.
Synd bara att jag älskar idioten.
