sticksnstones.blogg.se

Du sa att du var besviken på mig, och det hade du all rätt att vara. Sen sa du att du förtjänade att få veta. Men jag vet inte om jag höll med om det. Gav inte du bort den rätten när du gav dig av?
Och även om jag hade berättat innan, hade det gjort någon skillnad? Hade du satt dig på ett tåg, åkt ner hit, och höllt mig i handen? Hade du funnits där? 

Hade du gjort det? 

 

Jag ville inte undanhålla det från dig. Jag menade inte att vara självisk. Men varje gång jag tvingades prata om det så behövde jag också återuppleva det igen. Jag höll tyst, för det var det bästa för mig. Det var det enda jag kunde göra för att klara mig genom dagarna. 

 

För jag var rädd, rädd att behöva gå igenom en sån grej själv. Jag lät bli att ta tag i det för jag var så jävla rädd för den smärta jag skulle känna. 

 

Ett tag var det allt jag ville, men då var det det absolut värsta som kunde hända. Ibland får jag verkligen en känsla av att ingenting löser sig. Jag kommer alltid vara trasig, någon bit kommer alltid saknas. 

 

Och idag låg jag inne i det där rummet, själv. Skulle ha gjort detta för länge sedan, men jag har helt enkelt dragit ut på det så länge som möjligt. Jag vet att det inte är samma sak, inte lika invasivt. Men det väcker samma känslor.