So cut my wrists and black my eyes. So I can fall asleep tonight, or die.

Ironin.
 
Velat försvinna tusentals gånger senaste månaden. Och jag har försökt komma fram till hur jag lättast ska göra det. Vilket sätt är minst smärtsamt? Vilket kommer jag minst sannorlikt ångra? 
 
Ge vika, och låta hjärnspökena, ätstörningen, få sin fulla vilja igenom. Stänga av för allt annat och bara låta detta ha ihjäl mig, sakta men säkert. Ge upp och hoppas att jag iaf dör med en fin midja.
 
 Inse att denna smärta kanske är mer än jag faktiskt klarar av. Sluta kämpa över huvudtaget. Göra slut på lidandet och bestämma mig för att det räcker. Hit men inte längre. Acceptera att de senaste 3 åren varit fantastiska, men att det är slut nu. Och risken finns att de inte kommer tillbaka. Och kanske, orkar jag inte vänta på att saker ska bli bättre av sig själva. Kanske är det bäst att bara hoppa av tåget här?
 
Tanken har också slagit mig att byta miljö för ett tag. Fly landet, bryta kontakten med alla här för ett tag. Sätta mig på en strand i ett annat land, men en flaska gin bredvid. Sitta där, och känna smärtan, men veta att den är för långt bort för att kunna döda mig. Att iaf slippa se honom gå vidare utan mig. Riva ner allt. Kliva tillbaka till ruta ett. Och så småningom kanske komma tillbaka. 
 
 
Jag önskar att jag visste hur jag skulle spela ut mina kort just nu. Jag önskar jag kunde ta emot hjälpen som finns här och försöka pussla ihop mitt patetiska jag tillräckligt för att jag ska kunna fortsätta existera här. Men just nu gör det för jävla ont. Detta är mer än jag klarar av nu. Och jag tror verkligen inte jag kan fortsätta spela så här, jag behöver en ny hand. Nya kort. Samtidigt behöver jag honom i mitt liv. Jag behöver honom för att orka igenom det här. Jag behöver min bästa vän, min trygga punkt. 
 
Det ironiska här, är att jag senaste månaden har försökt hitta ett sätt att fly.Jag har velat försvinna, försökt försvinna. Och idag fick jag ett mail ang ett jobb på Irland. Det är hemskt fel och opassande just nu, samtidigt är det kanske precis det jag behöver. En enkel väg härifrån.
 
 

Kommentarer
Postat av: Emily

Jag vet hur det känns, men jag vet också att man kan komma ut på andra sidan helvetet och att man kan få ett normalt, friskt liv. Jag hoppas du orkar kämpa, för det är värt att kämpa för. Kram

Svar: Ber om ursäkt för att jag inte svarat på detta innan men blev så paff över din kommentar faktiskt. Tack snälla. Jag gör så gott jag kan, sen är det inte tillräckligt vissa dagar.. Men jag har inte gett upp, ännu. Kram!
R.

2014-10-28 @ 19:23:30
URL: http://emilystighall.blogg.se
Postat av: || henrik olsson || mannen som kan prata om hundar ||

Jag önskar innerligt att du vinner kampen!!

Svar: Jag med, på något vänster..
R.

2014-11-12 @ 06:04:15
URL: http://www.henrikolsson.eu

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0