sticksnstones.blogg.se

För 4 år sedan bodde jag i Skara ett halvår. Började gymnasiet där och flyttade in på skolans internat. Jätteskönt, tänkte jag, att inte behöva bo hemma längre. Redan här var det väldigt mycket sprit hemma. Dessutom tyckte jag alla var dumma i huvudet som inte förstod hur jag mådde.

 

Drygt ett år innan jag flyttade till Skara så dumpade mitt ex mig. Hans exakta ord var att han behövde mer än jag kunde ge honom, och han bytte då istället ut mig mot en av sina bästa tjejkompisar.

Jag vågade aldrig berätta för honom om mina hjärnspöken. För vem skulle vilja vara tillsammans med en tjej som medvetet gör illa sig själv? Drar en kniv över armen? Trycker fingrarna i halsen? Svälter sig för att försöka "passa in" bland de tjejer som är så mycket vackrare än vad hon själv är?

Han var egentligen en rätt kass pojkvän hela tiden. Men jag ansåg att det var mig det var fel på. Det var för att jag var för ful och tjock och värdelös som han flörtade med tjejer bakom min rygg.

 

Så när det till sist bröts mellan oss så började jag direkt försöka "radera" mina brister. Och utav någon anledning fick jag för mig att om jag låter bli att äta, kör fingrarna i halsen när jag ändå misslyckas med det, är ute och springer varje dag tills jag nästan spyr, och om jag varje dag skär mig iaf ett par tre gånger, så kanske jag blir lite mer värd honom.

 

Detta eskalderade enormt när jag flyttade till Skara. Kanske för att jag satte krav på mig när det gällde skolan som jag sen kände att jag inte kunde leva upp till, och detta var ändå "inom räckhåll". Kanske för att det helt enkelt var väldigt dåligt för mig att vara själv då, att inte ha någon som såg och kunde ingripa. Kanske för att det var lättare att dölja ens bulimiska sida med eget handfat på rummet. Kanske för att jag då faktiskt ville dö.

 

Hur som helst, någon gång under den hösten, september om jag inte minns fel, kom en annan person in i mitt liv. En, redan då, fantastiskt bra vän. En vän som, trots att jag inte räknade med att någonsin faktiskt träffa den här människan, betydde väldigt mycket för mig. Hans sms gjorde liksom att jag kände mig lite mindre ensam.

 

 

I januari/februari någon gång så hoppade jag av gymnasiet. Jag minns att jag satt på sängen på mitt rum och skärde mig varje kväll, och jag minns att jag spydde upp allt jag ändå tryckt i mig. Men någonstans där insåg jag att 'jag vill inte dö just nu'. 'Han är inte värd det'.

Så jag flyttade hem igen. Gjorde fortfarande illa mig, men blev tvungen att begränsa mig för att det inte skulle märkas så. Sen hade jag fortfarande som mål att lyckas få tillbaka J. Jag ville fortfarande att jag på något sätt, någon dag, skulle kunna vara värd honom. Och tills dess tänkte jag att jag faktiskt skulle kunna fördriva tiden med någon annan, leka med någons känslor lite grann.

Så i mars åkte jag upp och träffade Robin. Hade knappt ens sett en bild på honom, och hade heller aldrig hört hans röst. Ändå kändes det lite som jag kände honom, och därför tänkte jag väl att jag ändå skulle kunna vara med honom ett tag.

 

Jag åkte hem sent den kvällen, och vi bestämde väl ganska snart att vi ville träffas igen någon gång. Väl hemma, så insåg jag efter ett tag att ingenting riktigt gått som jag tänkt. Och det skrämde mig enormt när jag insåg vad som var på väg att hända. Skulle jag tillåta det? Skulle jag våga utsätta mig själv för det?

Vi träffades igen hemma hos mig i slutet på juli. Fortfarande livrädd. Men på något sätt lyckades jag trotsa det. Jag visste att jag behövde göra det. Jag visste att jag behövde den här människan i mitt liv.

 

Sen den 31e juli 2011 har det varit vi. Ingenting har någonsin skrämt mig så mycket som tanken på att våga älska någon igen, på riktigt.. Men det gick lite bättre för varje dag och på något sätt kändes det ändå så självklart att det skulle vara vi. Och med honom har det aldrig varit som det var med J, att jag värdesatte mig själv efter siffrorna på vågen och kände att de behövde vara under en viss gräns. Spökena har funnits där, varenda dag, men jag har vågat trotsa dem, och jag har vågat lita på Robin när han sagt att jag duger som jag är. Och jag har helle aldrig brytt mig så mycket om någon annan människa. Finns ingenting i hela världen som gör mig så glad som att se honom skratta åt mina fåniga skämt. Hur han först skrattar åt mig, för att sedan lägga armen om min midja, dra mig intill sig och sedan kysser mig. Finns inget bättre.

 

Och den här fantastiska människan har öppnat en helt ny värld för mig. Jag har för första gången på många år viljat vara fri från självskador och faktiskt även fri från ätstörningar. För han definerar mig mer än vad de gör. Han har fått mig att vilja bli frisk, och att våga tänka framåt.

Tidigare har jag aldrig trott att jag ska bli särskilt gammal. Det enda som har varit viktigt har varit spökena. Och jag har länge tänkt "jag fortsätter så här tills jag stupar och dör".

Sedan började jag någon gång tänka på allt det här man faktiskt kan göra när man är frisk. Vilket liv man kan ha. Ha karriär, egen gård, någon att komma hem till, familj, mål, drömmar... Tack vare Robin vet jag precis hur jag vill att mitt liv ska se ut om 10 år. Jag vet att jag vill ha honom att komma hem till varje dag. Dela allt med.

 

 

Sen har jag lyckats fucka upp allt för ca en månad sedan. Mitt i all den värsta ångesten så har jag sagt saker jag inte menat, och av någon anledning har han hakat upp sig på det och börjat tänka till, tvivla.

Känner mig som världens mest misslyckade människa just nu. Jag har kanske lyckats förstöra det finaste jag någonsin haft. Och nu har han velat ta en paus och jag vet inte hur jag ska lyckas reparera det här när jag inte fått träffa honom. Går det ens?

 

Så jävla dum i huvudet är jag.

Och nu väger jag mindre än jag gjort på 2 år. Och för första gången på säkert lika länge har jag skurit mig.

Ska lägga all min jävla kraft på att försöka fixa det här. Går inte det så ger jag fanimej upp precis allt.