sticksnstones.blogg.se

Är inne nästan varje fredag på psyk just nu, och träffar en skötare där, som jobbar med självskadebeteende och ätstörningar. Får säga att det är skönt att för första gången någonsin ha träffat vettigt folk inom vården. Sen är det också lite skönt att det inte var värre att gå dit än jag trodde det skulle vara. Fine, det är skitjobbigt. Går inte att säga annat. Slits varje gång mellan att bara vilja springa hem och låsa in mig och aldrig mer äta, och att faktiskt vilja bli frisk. Vilket känns så himla långt ifrån och tanken på det är väldigt övermäktig just nu.

 

Men... Första gångerna jag gick dit och pratade med en psykolog kände jag mig så inihelvetes dum... Fick frågor som "vad är jobbigt i ditt liv?", "varför sitter du här idag?", "vad kan vi hjälpa dig med?".

Jag vet inte, jag vet inte, jag vet inte.

 

Allt jag vet är att jag senaste 8 åren haft problem med maten. Har periodvis dagligen kört fingrarna i halsen. Har periodvist skärt mig lika ofta, eller gjort mig illa på andra sätt så som rivit sönder armar, mage, ben och hals med naglarna (just halsen och magen är där ångesten liksom "sitter", och det är lite den jag riktar in mig på, så att säga, när jag gör mig illa). Har också tagit tabletter jag vet att jag får smärtsamma biverkningar av, knaprat bantningspiller som godis, supit mig full för att på ett annat sätt "göra illa mig", övertränat och vid ett par tillfällen nypt plattången över fingrarna.

 

Men, sånt kan man inte sitta och säga till en vuxen, till en psykolog. För ingen vettig människa skulle tro mig. Har senaste månaderna inte varit så mycket knivar och naglar som det varit piller och alkohol och träning. Många ärr han faktiskt börjat blekna. Och det andra kan man inte sem, så varför skulle någon tro mig? Och jag är på tok för fet för att kunna ha en allvarlig ätstörning.

 

Så första gången jag satt där kände jag mig bara så jävla dum. Kändes som jag slösade bort någons tid..

Sen skickade han vidare mig till U. Som jag nu går och pratar med varje vecka som sagt. Och sen dess har det faktiskt känts bättre. Känns ju fortfarande som att läget jag beskriver är värre än det kanske ser ut / uppfattas som. Tycker fortfarande att jag är på tok för fet för att ha en ätstörning.

 

Men.. Ärligt talat så kan jag likaväl vara såhär fet och frisk.