sticksnstones.blogg.se

Senaste två veckorna har varit kämpiga, minst sagt. Var inne hos K i torsdags, bröt ihop och lipade mig igenom den dryga halvtimmen där. Både jobbigt och välbehövt. Otroligt hur jäkla rätt den människan träffar ibland..

 

Har tidigare haft svårt att prata med henne, svårt att prata med någon egentligen. Känner mig alltid skitfånig, känns som jag tar upp folk tid när jag sitter inne på psyk och inte är suicidal. 

Vet inte om jag är ensam om detta(?), men det känns som att ingen kan hjälpa mig så länge jag faktiskt står upp på egna ben. Så länge jag inte är helt nere för räkning, helt nere på botten, så vill jag inte ha någon hjälp. 

 

Jag har mått psykiskt dåligt i halva mitt liv, jag har varit ätstörd i 8 år. Och framtills nyligen så har jag alltid trott att jag ska dö så här. Jag har aldrig sett någon väg ut eller känt att jag varit i behov av hjälp. Det har alltid gått ständigt neråt, och jag haft en känsla av att när jag träffar botten, då kanske jag kan starta om. Då kanske jag kan ta emot hjälp. Eller så fortsätter jag i samma spår.

 

 

Just nu, ikväll, känner jag marken under fötterna, i den här nästan oäntligt djupa fallgropen jag grävt. Nu är botten nådd. Antingen så försöker jag, använder den motivation jag har till att vända det här och ta mig upp, och kämpar för att kunna leva ett friskt liv, om 2, 3, 4 eller 10 år. Någongång. Eller så ger jag upp, låter detta besegra mig, och dör så här. Någongång.

 

 

Har aldrig haft den här känslan förut, i alla fall inte så här starkt. Känslan av att allt, hela livet, ligger på en kant.