Sleepless.
Det räckte med att jag inte förra inlägget skrev att jag inte drömmer, för att mardrömmarna skulle komma tillbaka.
Sambon sitter uppe till klockan 01-02 på nätterna, och jag känner mig tvungen att sitta uppe vaken med honom. Och att ta igen sömn dagtid har visat sig vara svårare än jag trodde. Det tycks alltid vara något som sliter i mig. Antingen är det bebis som behöver närhet, mat, eller en ren blöja. Eller så har jag och bebis tid att passa på BVC eller vår lilla mammagrupp. Eller så är det mina tider som behöver passas. Tid hos fysioterapeut för att jobba på min relation till min egna kropp. Eller samtal med en av två sgaenaDagarna jag träffar, för att diskutera fortsatt behandling utav min PTSD, eller för att disutera hur vilsen jag ibland känner mig i rollen som nybliven mamma.
Dagarna går verkligen i ett. Och det min sambo utsatt mig för sista tiden gör det omöjligt att sova när han inte är där. Jag är livrädd för att vakna och inse att han är borta. Jag är livrädd för att gå och lägga mig innan honom, för jag vet inte vad han sysslar med eller vart han tar vägen när jag inte ser. Och jag kan inte sova längre pga alla mardrömmar.
Den värsta kvällen i mitt liv spelas på repeat i mitt huvud. Och jag kan inte fatta att den människa jag bor med, som jag valt att skaffa barn med, respekterar mig så jävla lite att han utsätter mig för detta. Jag fattar inte att han kunde stå och ljuga mig rakt i ansiktet i flera månader. Och jag fattar inte hur jag kunde vara dum nog att tro honom. Trots att min magkänsla sa att något var fel.
I helgen ska jag iväg på ett event jag sett fram emot i månader, ett event som brukar vara en av årets höjdpunkter. Och jag sitter här, kvällen innan, och överväger att skita i allt. För jag vågar ärligt talat inte lämna min sambo själv. Jag litar inte på honom.
Allt känns förstört.
